Kolumn: Stadi vs Lande

28.06.2021 kl. 22:14
Jag ser rätt lite på TV. Ett av mina få favoritprogram är ändå Stadi vs Lande, där ett lag från landsbygden och ett från staden tävlar om kunskapen i den motsatta, mindre kända livsomgivningen. Själv upplever jag ibland att jag står någonstans mitt emellan, uppvuxen inom Ring 3 – men ändå med en viss kännedom om livet utanför. Märkliga saker de tävlande inte vet, tänker jag då jag sitter i soffan.

Själv är jag evigt tacksam för de sommarveckor jag och min bror fick tillbringa hos min pappas farbror Rurik i Lepplax. Föra korna på bete på morgonen, jobba på höängen och följa med bestyren med kvällsmjölkningen. Kanske inte den enda, men en bidragande orsak, till att jag senare studerade till forstmästare.

Min yngsta flicka i sin tur ville, sökte och fick göra sin PRAO under skoltiden hemma hos Henrika i Lappträsk. Hennes klasskamrater som fick drömjobben på MacDonalds tyckte lite synd om henne. Där stod de sedan i några veckor i flottyroset, skrapade fastbränd pommes frites och bar skräppåsar. Medan Ellen fick uppleva kalvar födas och dö och se varifrån mjölken kommer. Trots att hon ridit sedan barn är det helt naturligt för henne att äta hästkött. ”Det skulle ju vara ett slöseri med resurser att bara gräva ned dem.”

Tyvärr, tänker jag och läppjar på mitt kvällste framför TV-programmet,  så håller Finland på att polariseras allt mer. Den förut rätt enhetliga bakgrunden, kulturen och värdegrunden har sakta vittrat sönder. En utveckling som bara förstärks av de olika bubblor de sociala mediernas algoritmer föser in oss i. Ännu för bara ett fåtal år sedan såg alla finländare ungefär samma TV-program på de två kanaler som då erbjöds, läste ungefär samma tidningar och hörde samma Anssi Kukkonen referera backhoppning. Allt det här är historia numera. I dag har en vegan i Böle och en grävmaskinsförare i Ilomants ungefär lika mycket gemensamt som en sunnimuslimsk imam och en bikinibrud i Temptation Island.

Utvecklingen bara förstärks. Kuusamo avfolkas och förgubbas, min hemstad Esbo växer med cirka 5000 invånare varje år. Den absoluta merparten har andra modersmål än finska och svenska och det finns 118 olika modersmål i Esbo. Bara tanken hur den här förändringen  ser ut om tio eller tjugo år. En glesbygd och en stadsmiljö med helt olika åldersstruktur, könsbalans, etnicitet och med en totalt divergerande syn på jord- och skogsbruk, miljöfrågor, internationellt tänkande och grundläggande värderingar. Diversitet är bra, men det säger sig självt att en alltför stark geografisk och övrig polarisering av samhället, inte kan vara bra i längden. En tudelning där man inte överhuvudtaget förstår den andras tankar och argument – till exempel gällande de areella näringarna eller förnybara råvaror.

Det är viktigt att den förståelseklyftan överbyggs. Därför behövs det många fler som farbror Rurik eller Henrika.

 

Kolumnen publicerades i Landsbygdens Folk den 24 juni 2021

 

Anders Portin