Under de senaste veckorna har frågan om EU kommissionens förslag till en förordning om restaurering av natur flitigt diskuterats i media, insändarspalter och vid kaffebordsdiskussioner. Jag vill genast från början poängtera att miljöfrågorna är ytterst viktiga för vår och hela mänsklighetens framtid. Den allt ökande befolkningen i världen sätter ett hårt tryck på alla råvaror. Frågan är ändå om förslaget är väl avvägt och verkligen gagnar sitt syfte.
Det vad kommissionen främst missar på är kunskapen om naturens dynamiska utveckling. Kommissionen väljer ett sjuttio års tidsspann som referens. Men varför anses just början av 1950-talet vara något slags ideal guldålder ur naturens synvinkel? Varför inte lika gärna 1600-talets skogar som påverkats av tjärbränningen eller 1700- och 1800-talets svedjeskogar? De var otroligt viktiga för de arter, såväl växter som insekter, som är beroende av bränd ved. Dessutom inverkar svedjebruket speciellt i östra Finland ännu i denna dag genom att andelen björk är högre än den annars vore. I kusttrakterna i sin tur var brännvedshandeln till Stockholm, Åbo och Helsingfors otroligt viktigt på 1800-talet och mer eller mindre allt som gick att hugga skeppades iväg över haven.
I början av 1950-talet var förhållandena i Finland helt andra än idag. Det fanns 230 000 jordbruk mot knappt 45 000 i dag. Kreaturen gick fritt till glädje för såväl dyngbaggar som fauna och flora som trivs i öppna ängs- och hagmarker. Krigsskadestånden var tunga och de så kallade Osaras ytor (Osaran aukeat), döpta efter Forststyrelsens generaldirektör Nisse Osara, var jättestora i norra Finland. Klockan går ändå inte att vrida bakåt och skulle det gå att göra så uppstår en intressant värdediskussion till vilken tidpunkt. Kommissionen har slagit fast att det är början av 1950-talet.
I min hemstad Esbo växer befolkningen med ungefär 5000 invånare varje år! Byggandet av bostäder och infrastruktur sker oundvikligen delvis på hittills orörd mark. Hur ska de växande kranskommunerna hantera den nya EU-förordningen? Lite lättare har vi av att kommissionen, av någon anledning, för städerna valt året 2021 till referens och föreslår modest att städerna ska öka andelen grönområden med 5 % till år 2050. Hur vi ska kunna klämma in 150 000 nya invånare i tillägg till de 300 000 som bor här nu och samtidigt öka grönområdena med 5 % återstår att se.
Naturen ändrar sig ständigt och kan aldrig bli ett museum. Jag tillbringar somrarna i Sibbo skärgård. En stor del av de arter som idag är vanliga, en del lite väl talrika, fanns inte alls ännu för några årtionden sedan. Det gäller svan, vitkindad gås, kanadagås, gråhäger, skarv, säl, vitsvanshjort, rådjur och som senaste tillskott uttern – alla är de nya!
Som sagt. Miljöhänsyn och ett välriktat och kostnadseffektivt skydd av miljön är nödvändigt. En procentjakt på arealer är däremot inte det rätta sättet. Vi får inte göra samma misstag som med Natura-programmet som fick markägarna på bakhasorna. Vi måste i främsta hand nyttja frivilliga metoder så som Metso- och Helmi-programmen och vi skall bränna skogsarealer för att främja brandberoende arter, hålla uppe slåtterängar och betesmarker för miljöns skull och spara död ved i våra ekonomiskogar.
Förordningen ska nu grundligt diskuteras i Bryssel. Jag är övertygad om att förslaget ännu blir klart bättre och att också beslutsfattarna där förstår vikten av att vi i EU har ett fungerande skogsbruk som beaktar såväl miljömässiga, sociala som ekonomiska frågor och som förser oss med en förnybar råvara som hjälper bort oss ur det fossila samhället.